Mission Complete!

Axel K78Swissalpine K78 blev tillslut ett lyckat projekt för oss. Vi tog oss i mål och vi var alla tre hyfsat nöjda med våra lopp, tider, och med våra placeringar. Själv slutade jag på 501:a plats av 888 fullföljande i herrklassen på tiden 10 timmar och 10 minuter, vilket var klart bättre än mina på förhand förväntade 12 timmar!

För min del har jag visat hur man kan gå från mer eller mindre otränad till “Ultraman” på mindre än 7 månader. När jag påbörjade min träning i mitten av januari så var ju 2st 10-kilometerslopp den längsta tävlingsdistans jag någonsin sprungit och jag är grymt glad över att kroppen har pallat den snabbt stegrade träningsmängd som detta projekt har inneburit.

Vi kommer inte att fortsätta blogga tillsammans på den här plattformen men materialet kommer att ligga kvar tillsvidare. Kanske kan det vara till lite hjälp för den som satsar mot liknande mål, med förutsättningar som liknar mina, Simons, eller Mattias. Mattias bloggar vidare om sin löpning på: http://sub2h30min.blogspot.se/ och jag själv kommer att lansera mina nya projekt vad det lider på hemplattformen http://brondera.com/. Vad gäller Simon så vet jag att han har blivit pånyttfödd som högljudd vegetarian och barfotalöpare men var han väljer att sprida sina läror är än så länge oklart.

Tävlings- och tränings-mässigt var det här äventyret bara början för mig. Nu närmast väntar midnattsloppet i Stockholm om mindre än två veckor och därefter Lidingöloppet i slutet av september. Nästa år vill jag göra en bra tid på marathondistansen och på 10 km.

Här lite bilder från mitt lopp: (Bilder från Alphafoto)

Svenske Jonas Buud vann för övrigt Swissalpine för sjätte året i följd. Här hans bloggpost efter loppet: http://www.marathon.se/bloggar/jonas-buud/2012/8/swiss-alpine-marathon

Share

Mattias race report

Morgonen började med uppstigning kl 05:00. Frukosten bestod av fyra rostade mackor med Nutella och två koppar kaffe. Tänkte att eftersom man ändå inte kan äta tillräckligt för 79 kilometers energibehov så var det bättre att inte trycka i sig för mycket. Efter toalettbestyr och solkrämsinsmörjning (det senare var mycket viktigt enligt coach Matthias Klotz – hela kroppen skulle smörjas in – i det fall man skulle skada sig, riva upp tröjan och bli liggande i den starka bergssolen några timmar (what?) vandrade vi den korta biten ner till Davos Sportzentrum. Regntunga moln hotade på himlen men än så länge var det i princip uppehåll och 12 grader. Väderleksrapporten hade dock sagt att det kunde bli både åska och regn och ner till +4 grader uppe i bergen. Jag valde att starta i korta tights, T-shirt och klubblinnet utanpå samt tunnaste löpjackan i handen. I en liten midjeväska hade jag tre energibars och i Bergün väntade min handhållna vattenflaska (6 dl) med sportdryck. Antalet vätskestationer var dock generöst tilltagna, 22 stycken, med varierande utbud.

Efter ytterligare ett toabesök nere vid starten ställde jag mig kaxigt nästan längst fram i startfållan. Ett par minuter innan start gled så till sist den femfaldige mästaren av loppet, Jonas Buud, in i fållan, hälsade på sina medtävlare, mig själv oräknad, och sen var det inte mycket mer att be för.

Prick klockan 07 gick så starten och vi sprang först en runda i Davos, där det var förvånansvärt mycket publik ute i den arla lördagsmorgonen, innan vi fortsatte på landsvägen söderut. Min plan var på förhand att inte löpa snabbare än 4:30/km men klockan visade 4:10-fart och det kändes bekvämt så jag vågade mig på att fortsätta så på den lättlöpta inledningen som dessutom går svagt nerför mestadels första milen. Buud och company gled långsamt ifrån mig och vid första backen efter ~9 km såg jag dem inte längre. Jag hade studerat banprofilen ganska noga innan men det lustiga med den är att man liksom inte ser backar som vi här hemma skulle kalla ganska rejäla, typ 50-70 höjdmeter, i jämförelse med de “riktiga” backarna där det stiger 1000 höjdmeter i ett svep.

Vid 11 km blev jag påhejad av Axels familj som hade tagit vägarna förbi på campingsemestern för att heja på oss. Här började första riktiga motlutet som jag hade kunnat se på banprofilen, klickade av en mellantid där – 4:17/km hittills. Sen följde 4 km konstant backe/motlut, 250 höjdmeter, och för första gången vek vi av från asfalten in på en vacker stig/grusväg upp mot Rotschtobel. 5:12-fart i snitt på den biten. Därefter var det utför med kortare avbrott i 8 km (-500 höjdmeter) ner till Wiesen-viadukten. I de brantare nedförslöporna försökte jag ta det hyfsat lugnt för att spara benen, blev här omsprungen av ganska många, försökte kolla vilka som hade röd respektive blå och grön nummerlapp då de röda tillhörde mitt lopp/långa banan medan blå och grön tillhörde 42 km respektive 30 km. Jag hade ju egentligen tänkt se hela loppet som en upplevelse och strunta i tider och placeringar men när man väl är där är det inte lika lätt. 4:08-fart blev det i alla fall på detta avsnitt. Sen följde tekniska skogsstigar blandat med ibland riktigt branta serpentinvägar ner till banans lägsta punkt Filisur (1032 möh) efter 30 km dit jag kom efter 2:14:51. Fortsatte att vara återhållsam i nedförslöporna ner till Filisur där jag stannade till nån halvminut för att säkra vätskeintaget och fick även i mig en bulle och en kopp buljong.

Nånstans mellan 20 och 30 km.

Nu visste jag att den riktiga stigningen skulle börja. Kom ihåg att jag nån gång läst en intervju med Rune Larsson om loppet där han sa att man får inte vara trött i Filisur, dit ska det bara vara transportsträcka. Det är nu loppet börjar. 1600 höjdmeters i princip oavbruten klättring tills första toppen Keschütte 24 kilometer senare väntade. I mitt övermod innan loppet hade jag planerat att springa ända tills den allra brantaste stigningen börjar med ~4 kilometer kvar till toppen. Detta funkade inte. Redan strax efter Filisur när serpentinvägarna börjar slingra sig upp på berget fick jag börja växla löpning med gång. Hur som helst var det just nu inte stor skillnad i fart mellan de två sätten att ta sig fram och jag plockade faktiskt 3-4 placeringar här. Mindes även och tog fasta på coach Matthias Klotz’ visdomsord “running in the mountains i also walking in the mountains” och kanske viktigast: “if you think: should I run or walk, then you should walk”

Till Bergün, efter 40 km (38 km enligt min klocka ?), kunde man skicka en väska som en funktionär snabbt sprang och hämtade när man var på ingång. Jag bytte till ett torrt linne, tog en nektarin och min handhållna vattenflaska samt lämnade min jacka som jag dittills bara sprungit och hållit i handen. Det sista skulle visa sig vara vågat på gränsen till dumdristigt då jag nu var på väg upp i bergen och väderprognosen faktiskt varnat för dåligt väder. Stadskillen uppe i bergen liksom. Vart e spårvagnshållplatsen?

Bergün

Det var grymt publikstöd i Bergün och man kände sig som en stjärna när man sprang igenom den lilla bersgbyn. Snart var jag dock tvungen att börja växla löpning med gång igen men jag plockade ändå ytterligare ett par placeringar upp till Chants. När jag lämnade Chants började molnen tätna och jag funderade över hur klokt det egentligen var att lämna jackan i Bergün. Än så länge gick det i alla fall bra men när det strax började regna och därefter både åska och hagla på vägen upp mot Keschütte ska jag erkänna att jag faktiskt kände mig ganska liten och faktiskt också lite rädd. Mötte enstaka vandrare (iklädda regnkläder) på väg ner från berget men i övrigt var jag i princip ensam mitt i Alperna, iklädd ett linne. Inte mycket att göra åt det nu, tänkte att det nog är viktigt att inte ta slut helt här uppe på berget, då kan det bli riktigt farligt, så jag hajkade på i jämn fart, och passerade faktiskt ytterligare ett par löpare. Faktiskt så flåsade jag nog mer nu, gåendes upp för berget, än vad jag gjort första halvan av loppet när jag sprang i 4:00-4:30-fart. “Running in the mountains is also walking in the mountains.”

Strax innan toppen slutade det i alla fall regna och hagla, eller om det var jag som kommit ovanför molnen. Nådde toppen efter 4:42 som nittonde man (det senare visste jag inte då). Trött men glad att vara på toppen tog jag emot den plastponcho jag erbjöds av funktionärerna. “Are you OK? Do you need help?” “No, I’m OK.” (Kanske inte helt OK.)

Precis innan Keschütte, 2632 möh. Peace!

En mugg sportdryck, en bulle, en mugg buljong och påfyllning i vattenflaskan, sen dunkade jag på nerför på andra sidan passet, glad att jag nu ägde en plastponcho samt hade lite mat i magen. 6 km kvar till nästa topp – Sertigpass – som var ytterligare något högre, men först en skön bit (som jag mindes den från banbesiktningen) med böljande singeltrack längs med bergssidan. Här hade jag nog bästa känslan på hela loppet. Värsta stigningen och 54 av 79 kilometer avklarade. Jag lever, jag andas och jag springer. Vad mer kan man begära? Men säg det gott som varar för evigt. För mig varade det kanske 2 km. Sen började jag bli yr i huvudet och ha svårt att hålla mig på stigen, vilket var ganska viktigt då det var ganska brant ner på ena sidan. Inte som ett stup men en brant grässlänt där man nog skulle få svårt att få stopp förrän nere i dalen så där en 50 meter längre ner om man inte passade sig. Fan också, varför ska jag bli yr i huvudet nu när det helt plötsligt kändes så bra allting. Försöker skärpa mig men missar ändå med foten och glider ner ett par meter för slänten. En löpare passerar. “I’m OK” säger jag, han frågar inte. Kravlar mig upp på stigen och fortsätter. Trillar snart igen på samma sätt, nu lämpligt ner i en bäck som passerar stigen på tvären. Slår upp ett sår på handen så det blöder rätt bra. Kravlar upp. Sätter mig på en sten i 10 sekunder. Skärp dig nu, tänker jag. Reser mig och fortsätter, det går lite bättre men det krävs full koncentration för att hålla balansen och sätta fötterna på rätt ställen. Egentligen är jag inte jättetrött, bara jäkligt yr i skallen. Kommer fram till en vätskestation där det även finns sjukvårdare precis innan det börjar gå uppför mot Sertigpass. Ber om ett plåster till handen och det ska visa sig att Schweizarna är grundliga när det gäller sånt. Jag får komma in i tältet varpå någon ska sprita och tvätta av handen efter konstens alla regler. Ge mig bara ett jäkla plåster så sätter jag på det själv, tänker jag. Race-mode liksom. Är dock inte så viljestark för tillfället så jag låter sjukvårdaren göra sitt jobb. Fokuserar på att inte vingla för mycket där jag står så att de inte ska plocka mig av banan. 3-4 minuter för att sätta på ett plåster. Fylld vattenflaska, en mugg sportdryck och en bit energibar. Tack o hej. Upp mot Sertigpass som ligger i dimma och med snö kvar på marken här och där.

Sertigpass, 2739 möh.

60 km-skylt uppe på passet. Gött det. För trött för att trycka av en mellantid. Sjukvårdare: “Are you OK? Do you need help” Återigen. Vänliga själar de där Schweizarna. “No, I’m fine.” Vit lögn, men nu är det bara nerför och hemåt som gäller. 1200 höjdmeter ska droppas på kvarvarande 19 km, varav nästan 1000 meter på nästkommande 5 km. Branta serpentinstigar och passage över stora stenblock och snö. Helikopter ovanför som nästan blåser mig av stigen. Håll balansen nu! Får syn på en kille en bit framför som jag snart blåser förbi. Lyckas hålla mig upprätt på den brantaste och mest tekniska delen. När stigen planar ut lite ligger jag helt plötsligt på marken och svär. Fan! Skrapar upp andra handen och knät. Men allt verkar funka. Upp igen. Kommer ut på grusvägen, kanske 10-15% lutning ända ner till Sertig Dörfli. Bara att släppa på och hoppas att lårmusklerna pallar det. Blir omsprungen av en kille i min klass (K78) plus två från bergsmarathonklassen (K42) som startade i Bergün halvtimmen efter att jag passerade där, har ingen chans att hänga på. Håller ändå god fart tycker jag, strax under 4:00-fart, lite för brant för att man helt ska kunna släppa på, man måste bromsa lite i varje steg. Det svider i låren.

Kommer ner till Sertig Dörfli, ~67 km, och ny vätskestation. Coca-Cola. Åh så gott. Det rinner blod från knät och handen. “Are you OK?” Sluta fråga hur jag mår. “It’s just blood.” svarar jag och har aldrig känt mig tuffare i hela livet. Ser ni inte att det är Rambo som är ute och springer. Fortsätter, nu är det bara survival-mode. 12 km kvar. Mestadels utför. Fin stig i skogen längs med berget, om man hade varit på humör att uppskatta det. Plockar ytterligare tre placeringar. Löper förvånansvärt bra utför. Men det är en del uppför också som man inte ser på banprofilen. Litar inte på GPS:en som visat lite för lite ända sen Bergün. När kommer 75 km-skylten? En uppförsbacke till? Sista vätskestationen, tar en mugg cola ur handen på en vänlig funktionär och lyckas nästan spilla ut allt på henne som tack. Så kommer skylten – 75 km. Nu ska det till ett benbrott om jag inte ska greja detta. Kollar klockan – under 7 timmar blir nog tight. Men fan vad jag är grym. Så hör jag speakern från stadion nere i dalen. Så ser jag stadion. Några serpentinsvängar nerför och så kommer jag ner i stan. Kollar bakåt – lugnt, ingen bakom. Tätt med publik längs gatorna. Hop, hop. (Betyder tydligen heja på tyska.) Det känns som att jag håller på att vinna, trots att jag vet att jag har åtminstone ett tiotal löpare före mig. Men känslan är oslagbar. Jag får tillbaka lite krafter. Svänger höger, ser ingången till stadion. Håller 3:40-fart. In på stadion. High-fivear med hela kurvan. Jävlar vilken känsla.

Kommer in som 12:e man (14:e totalt, tjejstryk x 2) på 7:03:59. Lättad. Nästan lycklig. Tävlingsgeneralen tar i hand och frågar om loppet. Dricker en alkoholfri öl och får en för liten Finisher-T-shirt. Världens största bergs-ultra-marathon står det på hemsidan. Då får man väl änna vara nöjd.

 

 

 

Share

Swiss Alpine K78 – 79,4 km i alpterräng

En bild säger mer än tusen ord eller? Tycker att Runkeeper och iPhonens GPS lyckades pricka in banan ganska bra. Tack vare denna app hade jag lite tidspress, när jag gick i mål var batteriet nere på 10 %…

Tio i fem ringde klockan. Upp och på med solkräm. Vi hade fått tipset om att smörja in hela kroppen noga, i händelse av att man ramlade och skadade sig, rev upp t-shirten och blev liggandes. Hmm.

Efter frukost och sista förberedelserna gick vi ner till stadion där start och mål var. Mulet och 14 grader, ganska bra förutsättningar således. I startområdet var stämningen på topp. Vi fick höra att det var 170 svenskar med i loppet och de spelade “Du gamla, du fria”.

Alla startade samtidigt, dels vi som skulle springa 79 km, dels ett gäng som sprang något slags “kulturmarathon”, alltså ett vanligt marathon fast i fin alpmiljö.

Jag hade planerat att lägga mig på 5.30-tempo de första tre milen. Det visade sig inte vara några problem alls. Det var mestadels utför denna sträcka men ändå en stigning på drygt 200 m ungefär halvvägs. Här joggade jag upp nästan hela vägen för jag tyckte att jag hade så bra flyt just då.

Efter en tolv km så där stod hejaklacken, bestående av delar av släkten. Jag hann bara säga hej i förbifarten, så fort gick det!

Mellan tredje och fjärde milen skulle man klara av en stigning på 450 m vilket visade sig vara riktigt tufft. Det blev gång långa sträckor. Belöningen kom i form av en rejäl nedförsbacke till Bergün och 40 km-passeringen. Där väntade en ryggsäck med ny t-shirt och lite mat som jag lämnat in vid starten. Hejaklacken hade tagit tåget hit och medan jag bytte tröja fick jag ivriga hejarop och ryggdunkar.

Regnmolnen hade tornat upp sig bakom mig och jag hade satt upp ett delmål att ta mig till Bergün innan det började regna. På väg ut från depåstoppet kände jag några droppar. Det dröjde dock ett tag till innan det började regna på riktigt.

Nu började den verkliga utmaningen. En stigning på 1 300 höjdmeter över 14 km. Det blev en hel del gång i backarna men jag lyckades ändå hålla en högre hastighet än jag trodde inför loppet. En något irriterande detalj var att loppet K42 startade ungefär när jag passerade Bergün. Det är ett marathonlopp över de tuffaste delarna av K78. Men jag lät mig inte nedslås av det utan tänkte “jag har redan sprungit ett marathon så det är inte så konstigt om de har kraft nog att dra om mig i uppförsbackarna”.

Promenaden från Chants till Keschhütte, en stigning på 800 m utspritt på 6 km, var riktigt trevlig. Tack vare min nyinköpta, ultralätta jacka var inte ens regnet något problem. Efter regnskuren kom ett mäktigt dimmtäcke och spred sig i dalen. Plötsligt såg man bara ca 50 m runt omkring sig. Med bara en knapp km kvar till toppen skingrades dimman på några sekunder och det var strålande solsken när jag nådde fjällstugan. 54 km avklarade på mindre än 6 timmar. Bara 25 km kvar. Hade jag gått resten skulle jag ändå klarat mig under tolv timmar. Nu hade jag dock massa krafter kvar och satte fart nedför sluttningen.

Mellan de båda topparna är det ett parti på 6 km på som lägst 2 400 möh. Detta var en riktigt trevlig sträcka och jag ömsom sprang ömsom gick. Fick sällskap en stund av en kille som sprang K42. Han var redan less trots att han var halvvägs. Jag sa att jag hade startat sju och redan avklarat nästan 60 km och kände mig pigg…

När jag passerade loppets högsta punkt, Sertigpass, 2 739 möh, stod klockan på 7.07 och det var 19 km kvar till mål. Det fanns alltså en chans att jag skulle kunna klara loppet under nio timmar, 1,5 timmar under min måltid. Enligt banprofilen såg det ut som det bara var utför kvar så jag drog på så snabbt jag orkade. Det höll ganska länge men när jag passerat 67 km insåg jag att det kom en del småjobbiga uppförsbackar mot slutet. Jag bestämde mig då för att släppa tanken på en tid under nio timmar och istället fokusera på att bara njuta de sista km av loppet. Jag gick i alla uppförsbackar och sprang utför.

Det var en härlig känsla att springa in på stadion, spurta in i mål och ta emot folkets jubel. Den officiella sluttiden blev 9:18:12 och placeringen 298 (av 888 fullföljande herrar).

Hejaklacken, som förflyttat sig till målet och redan hejat på Mattias som kom in på 7:04, sa att jag såg väldigt pigg ut. Faktum är att jag kände mig pigg, trots att jag just sprungit längre än jag någonsin gjort vid ett och samma tillfälle. Det var till och med längre än vad jag sprungit totalt under en vecka, någonsin. Det är svårt att veta varför det kändes så bra. Jag hade tränat minst av oss tre i “Team Honey”. Trots det var det inte en enda gång under loppet som jag funderade på att ge upp. Jag tyckte faktiskt det var riktigt roligt, hela vägen in i mål.

Delvis har det nog att göra med att jag var oerhört noggrann med att dricka ordentligt vid varje vätskekontroll och få i mig energi kontinuerligt. Sedan hade jag under veckan läst både Murakamis Vad jag pratar om när jag pratar om löpning och McDougalls Born to run. Bägge böckerna, på varsitt sätt, hade gett mig perspektiv på löpningen och en del tankar som jag funderade på under mina nio timmar. Tankarna kretsade inte enbart kring löpningen så klart utan det var en väldigt trevlig stund för kontemplation i största allmänhet. Det låter sjukt klyschigt får jag medge men det blev lite som jag tänkt mig.

I backen upp till den första toppen pratade jag en stund med en kvinna som sprang i kjol och ett prinsessdiadem. Hon hade sprungit nio lopp och fullföljt sju av dem. Då slog det mig att det fanns en möjlighet att jag inte skulle ta mig i mål, det hade jag på något sätt glömt bort. Det var befriande, för just då kände jag att om jag inte ens hade tänkt den tanken hade jag ganska goda odds att faktiskt klara mig hela vägen i mål.

Det var ett fantastiskt trevligt lopp men jag är tveksam till om jag kommer springa det igen. Nästa projekt blir att börja springa med barfotaskor. Har beställt ett par Vibram Five Fingers så långt, vi får se hur det går.

Det var också det sista blogginlägget för den här gången. Vem vet, kanske gör jag comeback om fyra år igen?

/Simon

Share

Uppladdningen i Davos

Nu åter på kusinens studenthem i Zürich efter en lyckad vecka i Davos. Vår lägenhet var stor och fullt utrustad – så när som på internetuppkoppling, vilket gjorde att vistelsen blev lite av ett retreat på den punkten…

Som uppladdning deltog vi i tre olika work shops/seminarier. På måndagen var det banbesiktning som innebar att vi åkte tåg och sedan buss till 48 km-passeringen i Chants (1822 möh) för att därifrån gå/jogga uppför de två topparna (2632 resp 2739 möh) och ner på andra sidan, en sträcka på ca 18 km.

Strålande väder som synes nedan.

På tisdagen erbjöds ett pass med löpteknik i uppförs- och nedförsbacke. Den käcke schweizaren Mattias gav oss tips och råd och vi gjorde flera övningar. Samtidigt fick vi en tyskalektion eftersom han sa allt både på tyska och engelska (fast det var bara vi tre som inte var tyskspråkiga). Imponerande att han lärde sig hela gruppens namn under de 1,5 timmarna.

På onsdagkvällen höll ovan nämnde Mattias ett seminarium om själva loppet. Han visade bilder och gav tips etapp för etapp. Själv hade han sprungit 7-8 gånger. Inte minst denna kväll var psykologiskt bra inför loppet. Dels fick vi höra en del dumma frågor så man undrade om vissa inte hade förberett sig alls. Dessutom kändes det bra att se folk som inte såg särskilt vältränade ut men som också tänkte ta sig runt K78…

I övrigt tog vi det rätt lugnt. Vi åkte upp med olika liftar och sprang lite i utförsbackar. För det mesta var det så här fint väder:

På kvällarna tittade vi på b-filmer som fanns i lägenhetens DVD-samling (som bestod av enbart barnfilmer och b-filmer). Under veckan avverkade vi således: Hot tub time machine, Honey, Final Call, Fame (2009 års version), Zookeeper och How to lose a guy in 10 dates. Ett snittbetyg på 5,6/10 på IMDB. Sämst var Fame, som helt saknade handling.

Jag och Mattias hann också med en tur till St Moritz och fönstershoppade lite. Vi nöjde oss med lite choklad och några vykort.

Vår egen hejaklack kom ner i husbil och campade någon km utanför stan. De var ett oerhört stöd under själva loppet.

Share

Vår förberedelsevecka i Davos

Vi har varit här i Davos, platsen för Swissalpine K78, sedan i söndags kväll och nu börjar det verkligen att närma sig start, 0700 imorgon lördag 28/7 gäller det! Jag förväntar mig den fysiskt (och kanske psykiskt) värsta dagen i mitt liv. Vi har räknat ut, baserat på våra marathontider (min teoretiska), att jag förväntas gå i mål på 12 timmar, Simon på 10 timmar 30min, och Mattias på 8 timmar.

Under veckan har vi deltagit i de aktiviteter som har erbjudits från arrangören och vi här även smygtränat lite själva, mest på utförslöpning.

I måndags var det banbesiktning och vi tog tåget från Davos till Bergün vid niotiden på morgonen. Bergün ligger vid 40km-märket på loppet och hit kommer vi på tävlingsdagen att skicka en väska med förstärkningskläder inför loppets stora klättring från Bergün (+1365) till Keschhütte (+2632) och sedan till Sertigpass (+2739). Höjdprofil här! Från Bergün gick det bussar till Chants och därifrån gick vi hela den tekniskt svåraste delen av loppet, från Chants 48km in i loppet till Sertig Dörfli som ligger på loppets 67:e kilometer. Vi fick alla tre en ganska positiv känsla av banbesiktningen och vi sprang delar av den men vi får se hur den här sträckan kommer att kännas imorgon när man har mer än ett Marathon i benen från förmiddagen. Mattias gjorde för övrigt delar av banbesiktningen barfota. ^^

På tisdagen deltog vi i ett teknikträningspass uppe på vårt lokala berg Jakobshorn (+2590) tillsammans med en instruktör. Vi tränade bland annat på att dansa uppför berget och på hur man ska förhålla sig till andra löpare på de smala stigarna som delvis utgör banan för Swissalpine K78. Efter passet sprang vi ungefär 4km utförslöpning där jag stukade till höger fot två gånger, som tur var inte allvarligt.

Onsdag kväll satt vi på en föreläsning om ultramarathontaktik, där banan gick igenom i detalj och vi fick tips på utrustning o.s.v. Föreläsaren, för övrigt samma kille som på teknikträningspasset dagen innan, gav också lite mentala tips där min favorit var följande: Om du funderar på att bryta, fråga dig själv om du skulle göra samma sak ifall du låg på första plats. Om svaret är ja, bryt! Om inte, skärp till dig och kör på! =) Vi sprang också lite i regnet under dagen på onsdagen, både uppför och nedför, totalt ungefär 5km.

Torsdag besökte vi Expo-mässan där vi hämtade ut våra startnummer och köpte lite energibars, gels osv. På eftermiddagen sprang jag ett litet testpass om 4km för att testa min utrustning. Jag sprang tillochmed med nummerlappen, vilket var lite skämmigt.

Idag fredag tar vi det lugnt och äter hur mycket som helst. Eventuellt blir det en liten jogg/promenad lite senare för att lugna nerverna lite inför imorgon. Tyvärr har jag inte internetkapacitet nog att ladda upp bilder här, men det kommer om några dagar! =)

 

Share

Summering v.29

Jag påbörjade lite nedtrappning den här veckan och sprang bara varannan dag, vilket resulterade i att jag blev någon halvminut snabbare jämfört med de två föregående veckorna. Totalt blev det 40km, fördelat över 3 pass:

Mån: Vandrade 4h med Emelie kring närliggande lilla skidorten Hoch-Ybrig och jag fick repetera lite höjdmeter.
Tis: 10km.
Ons: Vila.
Tor: 10km.
Fre: Vila.
Lör: 20km med Simon med precis en vecka kvar till loppet. Bra känsla.
Sön: Vila. Resa till Davos.

Idag, söndag, åker vi alla till Davos för att fortsätta våra förberedelser där. Bland annat blir det banbesiktning på måndag, teknikträning med instruktör på tisdag, föreläsning o ultramarathonteknik på onsdag och klassisk runners-expo på tors/fredag. Swissalpine K78 går på lördagen, start 0700.

Nu lite bilder på mig från min och Emelies vandring på måndagen: =)

…de flesta bilderna är tagna av Emelie, jag stod bara för panoraman. 😉

 

Share

Zürich

Igår tog jag AirBerlin från Landvetter till Zürich via Berlins trevliga flygplats Tegel. Egentligen hade jag köpt biljetter till direktflyg med City Airline men de gick tyvärr i konkurs i maj. AirBerlin har dock mycket bra transfer, endast 50 minuter. Att sedan piloten på andra sträckan lät precis som Sasha Baron Cohens karaktär Brüno och andrepiloten fick ett skrattanfall precis under den engelska delen av landningsfraserna förgyllde resan.

Schyst sen att det fanns biljettautomat för tågen vid bagagebanden och att resan till kusinens studentboende klaffade perfekt, utan onödig väntetid.

Idag tog vi en runda på två mil i Axels hoods.

Det var en trevlig runda och pratstund. Skönt att springa i lite lugnare tempo än vanligt. Jag kände helt klart att jag hade krafter kvar för tre varv till… Siktar på att lägga ytterligare en halvminut per km nästa lördag, åtminstone fram till uppförsbacken.

Eftermiddagens sightseeing i Zürich bjöd på en del störtskurar och en latte på Starbucks. Här utsikt mot centralstationen från entrén till Coop.

Share

9 dagar kvar

Varför jag kommer klara Swissalpine K78 Ultramarathon om 9 dagar:

1) Träningsmängden. Totalt har jag sprungit lite drygt 16st K78:or hittills i år. Enligt min löparidol Bebbe Fjäder så ska man ha ungefär 10ggr den distansen man ska erövra i benen före ett långlopp, dvs 800km i det här fallet, och det är något jag har tillryggalagt mig sedan mitten på april. Safe.

2) Träningsupplägget. Eftersom jag bor i Zürich så innehåller i princip alla mina rundor över 100 höjdmeter och jag har kontinuerligt sprungit upp och ner för mitt lokala berg, Üetliberg, så jag har mycket “backträning” i benen. Dessutom har jag sprungit en långrunda i veckan (21-42km) sedan i april och jag har kunnat träna varje vecka utan att behöva göra några egentliga uppehåll för skador eller sjukdom.

3) Övriga förberedelser. Vi kommer att bo en vecka i Davos (+1500m) inför loppet för att vänja oss vid den tunnare luften och för att delta i alla arrangerade aktiviteter inför loppet, såsom banbesiktning och föreläsningar om löpteknik och framförallt ultramarathontaktik. Jag har också gjort ett testlopp som liknar Swissalpine i slutet av juni, Graubünden Marathon, och jag känner att jag har en bra bild av vad som väntar mig.

4) Rädsla/Lathet. Eftersom jag har bestämt mig för att jag måste försöka mig på detta nästa år igen om jag tvingas bryta loppet så är jag väldigt motiverad att få detta avklarat redan nu. Att bryta loppet skulle alltså innebära att jag, förutom ett helt extra Swissalpine, måste plåga mig igenom 12 månader av ytterligare förberedelser.

5) Support. Jag känner att jag har mycket support från familj och vänner som följer vad jag håller på med. Jag får mycket kommentarer och mail från folk som bryr sig och jag har en hel del fans (läs: familjen!) som kommer ner till loppet bara för att se mig och Simon plågas, det betyder mycket! =)

Varför jag INTE skulle klara Swissalpine K78 Ultramarathon om 9 dagar:

1) Skada. Banan är lurig och förra året tvingades ungefär 200 löpare bryta. Jonas Buud, som vann loppet, gick i mål helt blodig på benen efter två rejäla vurpor.

2) Sjukdom. Skulle jag bli sjuk nu sista dagarna innan loppet så kan det bli tufft.

3) Det finns ingen tredje bortförklaring. Det ser onekligen lovande ut.

Share

10 dygn kvar.

Efter att ha läst Mattias och Axels senaste inlägg känner jag att nästa lördags ultramarathon kan bli rätt tufft. Jag inser att jag sprungit minst av oss tre i år. Drygt 100 mil har det blivit nu. Har inte kommit upp i 79 km under en sjudagarsperiod hittills, detta kan bli hur spännande som helst!

Prövade Sörmlandsleden förra veckan och den gav mersmak. Blev bara 17 km då men tänkte ta en längre tur i söndags. Tyvärr regnade det ihärdigt hela natten och även på morgonen, varför jag förlade söndagspasset till Änggårdsbergen istället. Knappt 20 km blev det och det kändes riktigt bra. Förvisso bara en fjärdedel av distansen nästa helg men kände inte av något i vänster knä under träningspasset eller efteråt.

Denna vecka blir det nog några kortare pass, för att hålla igång lite. Idag exempelvis 12 km i femminuters tempo. För att förebereda mig mentalt har jag börjat läsa två böcker om löpning, kanske för sent?

Den ena är Born to run av Christopher McDougall…

och den andra Vad jag pratar om när jag pratar om löpning av Haruki Murakami.

Särskilt Murakami är inspirerande. Han började springa när han var 33 år, samma år som jag föddes, och sprang sitt första ultramarathon 1996 – 100 km i Hokkaido. Så långt jag kommit hittills har jag fått reda på att hans mål är/var att springa i snitt en mil om dagen, året om typ. Även där ligger jag alltså i lä, men jag räknar med att min seghet kommer ta mig ända i mål den 28:e juli.

Share

Summering v.28

Veckan landade på 80km, fördelat över 6 pass, och känslan har varit bra!

Mån: 6.5km morgon, 9,5km kväll.
Tis: 11km.
Ons: 15km.
Tor: Vila, körde mitt styrkepass med gummiband och kroppsvikt.
Fre: 30km. Kändes bra.
Lör: Cyklade 65km runt Zürich-sjön på lånad promenadcykel med några gästande kompisar. Vi höll mysiga 20km/h ungefär.
Sön: 8km.

Nästa vecka blir det lite nedtrappning. Jag kommer bara att springa varannan dag och långpasset kommer max att bli en halvmara. Det finns inte så mycket mer jag kan göra nu.

På söndagen var det Ironman här i Zürich och det var inspirerande att se dårarna som gav sig på detta. De flesta såg grymt vältränade ut men det fanns faktiskt en och annan fet som lufsade på. Vi stod vid 18-tiden och tittade på målgången i spöregn, elva timmar efter starten, och jag försökte föreställa mig känslan om två veckor när jag kravlar mig över mållinjen på Swissalpine K78 i samma stil. Det kommer att göra ont.

Jag kikade också lite på bilderna från helgens Jubileumsmarathon i Stockholm, det såg riktigt roligt ut med alla som hade piffat upp sig för loppet! För ungefär ett år sedan var jag väldigt sugen på att anmäla mig till jubileumsmaran, men jag trodde att jag skulle behöva mer tid innan jag var redo för ett Marathon, och jag hade verkligen inte kunnat föreställa mig att jag skulle sitta här och vara redo för ett Ultramarathon.

Share